Fäbodvägen

Fäbodvägen är en perfekt utflykt en dag när kalfjället inte lockar. Det är väg Z535 mellan Arådalen och Persåsen som fått detta namn för här finns särskilt många fäbodar i gott skick. Av tjugosju fäbodar ligger flera precis intill vägen medan andra kräver en kortare eller längre vandring för att nå dem.

Entusiaster från många håll jobbar med att bevara detta kulturarv för eftervärlden. Förutom själva fäbodarna finns sommartid goda chanser att se ett rikt blom- och djurliv.

Gästskribent Kristina Svensson

Detta är ett gästblogginlägg signerat Kristina Svensson som vanligen skriver om Härjedalsfjällens respektive södra Frankrikes kulturhistoria i blogg och böcker. En fotoutflykt i juli mellan Börtnan och Persåsen ledde till ett blogginlägg om Fäbodvägen (som du kan läsa här https://www.tomatsallad.nu/fabodvagen/). Detta är en version av samma artikel.

Skillnaden på fäbod och fäbod

Ordet fäbod, eller säter som det heter i Härjedalen, kan syfta på lite olika saker. Dels på själva byggnaderna som stugor, lador och kokhus. Men samma ord används för en fäbod i bruk det vill säga det betar kor, getter eller får på fäbodvallen. Djuren betar fritt i markerna men kallas tillbaka morgon och kväll för mjölkning. I kokhusen förvandlades mjölken till lagringsbara produkter som messmör, ost och smör. Fäbodar placerades alltid vid bäckar som förr användes för att kyla smöret.

Fäbodvallen var förr gemensam för hela byn medan varje gård hade sina egna byggnader. Varje by buförde djuren samma dag så att alla byns djur anlände till fäboden samtidigt. Betet var en gemensam resurs som skulle delas lika.

Fäbodarna har gamla rötter

En del historiker har sett fäbodar som en kort parentes i nordisk jordbrukshistoria. Enligt detta synsätt är fäbodsväsendet en relativ sentida effekt av att folkökningen tvingade torpare och bönder att kolonisera områden som inte är lika lämpade för jordbruk som jordarna längre söderut. Därmed behövde de hitta andra metoder för djurhållning. De första skriftliga beläggen är på många platser från 1600-talet, de äldsta byggnader från 1700- och 1800-talen och fäbodbruket övergavs i mitten av 1900-talet.

Andra historiker har gett fäbodarna betydligt äldre rötter och menar att liknande företeelser har förekommit långt tidigare. Idag kommer allt fler rön som stödjer denna linje. Fjällkornas anfäder kan mycket väl ha betat i dessa fjälltrakter för tvåtusen år sedan. Korna mjölkades av människor som flyttade runt och levde av en blandekonomi. Människorna har kanske inte lämnat några husgrunder efter sig, men möjligen är gravhögar, svärd och de stigar som numera är pilgrimsleder spår från dem. Jämt-Norge-vägen går för övrigt parallellt med dagens väg.

Västra Galåbuan

Första stopp på denna fototur var vid Västra Galåbuan som ligger precis vid avfarten till populära Arådalen. När vi stannade ryttlade en familj med falkar ovanför, svalorna pilade fram och åter över ängarna och på bild fastnade en gärdsgård med överblommade hundkex.

Oviks-Svedjebuan

Nästa stopp var vid Oviks-Svedjebuan. Här är byggnaderna utspridda över ett stort område vilket gjorde det svårt få med dem med teleobjektiv på kameran.

Långbuan

Långbuan är inramad av gärdsgårdar precis vid vägen i ett öppet landskap. Vi fastnade särskilt för en snygg jordkällare som hör till den äldsta byggnaden.

Långbuan har varit i drift lite av och till. Den upphörde 1945 men återupptogs 1958. På 2000-talet återupptogs den igen, nu med populär servering av kaffe och våfflor till besökare. Detta pågick till 2014.

Rödkullor vid Fittjebuan

När vi kom till Fittjebuan ägnade jag mest energi åt att försöka fånga en rosa rölleka på bild. Det gick inte särskilt bra för det blåste för mycket. På väg in i bilen igen hörde jag plötsligt ett ljud och mot oss kom en hel flock med kor som jag tror är rödkullor.

Rödkullor är precis som fjällkor en äldre ras som passar utmärkt till utmarksbete. De är också kulliga det vill säga hornlösa. Förr trodde man att de var nära släkt men rödkullorna har en sydlig invandringshistoria medan fjällkorna kommer österifrån.

Rävfamiljen längs Fäbodvägen

Teleobjektivet fick jobba igen när en rävfamilj dök upp i vägkanten. Man behöver alltid ha teleobjektivet redo på ett kamerahus. Det är anledningen till att ha två kamerahus när man åker runt med bil, för då kan man ha ett vidvinkel på det andra och vara redo för allt.

Landsombuan

Landsombuan var vårt enda stopp som inte låg precis vid bilvägen. Hit gick en skogsbilväg fram till en äng full med blåklockor. Här var byggnaderna inte lika välunderhållna och flera hade fallit ihop.

Fjällkokalvar i Svedjebuan

I Svedjebuan stod en fjällkokalv och praktiskt taget skrek att den ville bli fotograferad.

Wikners i Persåsen

Efter många fotostopp passar det perfekt med en rejäl lunchbuffé. Fäbodvägen mynnar i Persåsen och hos Wikners serveras lunch.

Det finns mer

Ovanstående var de ställen som fastnade på bild under vår resa men det finns mycket mer att se. Exempelvis:

Ljåbodarna och Myltplockarstan är byggnadsminnesmärkta. Myltplockarverkstan var ett komplett litet bärplockarsamhälle i väglöst land som höll på under åren 1934–1956.

Galå Fjällgård är en modern fjällgård byggd av Miriam och Christoph Schenk.

Östra Arådalens fäbod ligger i väglöst land. 2014 började Lena Stålfelt och Malin Johansson tillverka ost av handmjölkade fjällkor åtta veckor varje sommar. Webbsajten är tyvärr inte uppdaterad på ett tag.

Fäbodvägen värd ett besök eller två

Sammanfattningsvis blev jag glatt överraskad av Fäbodvägen. Det var en trevlig utflykt väl värd ett till besök. Vi hade flyt med alla djur som uppenbarade sig men bara byggnaderna i sig är värda en sväng. Dessutom finns det många fler avstickare än de vi gjorde.

Tack för mig, hälsar Kristina Svensson