Vad är det första ni tänker på om jag nämner Myrviken? Hundspann..? Inte? Näe, kanske är det inte det ordet som spontant poppar upp i ens medvetande.
Därför är det lite extra härligt att få presentera denna intervju med Jenny Steding Selander, som bor i Myrviken där hon ägnar sig åt bl.a. just det på sin fritid- att köra hundspann 🙂
Om ni följt Oviksbygdens Instagram-konto ett tag så har ni då och då kunnat se klipp från hennes både fartfyllda och rofyllda turer.
Här berättar hon bl.a. om hur hon hittat hem, om friheten med att köra hundspann, om vardagsäventyren, och påminner i och med det om vilka möjligheter vi har alldeles runt knuten.
Håll i er för nu bär det av! 😉

Fjällen och skogen har alltid varit en stor del i mitt liv, men det var framför allt alla dessa hundar som fastnade i mitt hjärta.

Såå Jenny, hur vill du presentera dig själv?

Jag är jämtlänning, uppväxt i byn Åkeräng strax utanför Östersund. Jag rätt så nyinflyttad till Namn i Myrviken, med min sambo Leandro och våra fyra hundar.

Som liten hade jag turen att få växa upp med två äventyrliga föräldrar. Min första tältning i fjällen den minns jag inte så mycket av, men jag har fått den återberättad. Hur mina förädlar blev hotad att dem skulle bli anmälda till socialen, för inte f*n kan man tälta med 20 hundar och två barn som knappt fyllt ett i -25 grader. Men det kunde man visst, och så fortsatte det.

Fjällen och skogen har alltid varit en stor del i mitt liv, men det var framför allt alla dessa hundar som fastnade i mitt hjärta. Så jag förstår inte hur jag har kunnat spenderat 10 år utanför Jämtland och större delen av tiden nere i Europa, i länder där nästan all mark är tagen av jordbruk och i de skogar som finns kvar kryllar det av skyltar: “privat mark, försvinn!!”

Det var på grund av corona som jag flög från Frankrike med en 6 månaders valp för att vänta ut pandemin i Jämtland. Ett år senare med en liten gård i Myrviken och en flock på fyra hundar insåg jag att där är ju det här som är hemma.

Hur kommer det sig att du började köra, hur lärde du dig?

Jag är uppväxt med slädhundar, mina föräldrar hade runt 30 alaskan huskies. Jag har en himla tur som inte bara kan få en massa kunskap och erfarenhet ifrån dem, men också mycket av min utrustning är deras gamla. Men det mesta det måste man faktiskt lära sig av egen erfarenhet, det är väldigt stor skillnad på att sitta i släde med en erfaren hundförare mot att vara själv ute när vädret vänder, hundarna strular och en lina går av.

Det här är min första egna säsong på släde kan man säga, så det är skönt att spannet fortfarande är ganska litet.

Vilka hundar är det du har i ditt spann?

Idag består flocken av tre alaskan huskies och en blandras.

Lákho är vår ledarhund, väldigt försiktigt och blyg, vill aldrig göra något fel. Det är inte många som tror han är ledarhund, för hur ska han våga springa först och styra över de andra. Men det är som han är gjord för det, han kan lukta sig till en skoterled, följa sina egna spår på exakten även i ett lager nysnö. I vintras körde vi på nya leder i stormigt väder, jag kämpade för att se nästa kryss och han sprang på som om han varit där förr, hur han visste exakt vart vi skulle förstår jag fortfarande inte.

Systrarna Peggy och Sue, vid första blick är det ingen som kan se skillnad på dem, men deras personligheter kunde inte vara olikare. Hon är lite som tjuren Ferdinand, när dem andra springer och busar som tokar då strossar hon lugnt runt och luktar lite. Förutom i starten, då är hon så taggad att hon skriker högst, verkligen skriker. Skäller inte, ylar inte, utan bara skriker. Peggy är motsatsen på många sätt, hon är tokig. Hon springer runt som en jagad hare utan ett mål i sikte, stannar aldrig. Förutom när hon är inne i huset, då kan hon inte få nog av mänsklig kontakt, hon är rakt upp i ditt ansikte och ber om mer hela tiden.

Várri, min första hund, han är en riktigt gosig med de slabbigaste pussarna. Han är fortfarande ung så han har mycket att lära, men han lärde sig snabbt att han älskar att springa och dra. I starten så är knappt kontaktbar längre, han hoppar, skäller och bara väntar på kommandot ”Framåt”. Tyvärr jobbar han lite motvinds, han är en labrador/beauceron mix, men också ganska liten och satt. Han springer med så länge han orkar men sen får han sitta i släden, vilket han både älskar och hatar.

Tävlar du nånting i draghundsport?

Nej, målet är absolut att prova på tävlingar i medeldistans.

Jag var med på en sprinttävling i vintras som gick på stadion i Östersund. Det är inte riktigt min eller hundarnas gren, väldigt korta distanser och hundarna springer sin maxfart. Det var väldigt kul att racea runt på ordentliga spår i 22 km i timmen.

Gör du även annat åt det äventyrliga hållet?

Vi är ute så mycket vi kan och hinner. Det blir för det mesta att vi väljer släden, men är också ute med långfärdsskridskor, turskidor och topptursskidor med hundarna. På sommaren blir det mest vandringar och tältnätter till fjälls.

Är det svårt att aktivera hundarna resten av tiden på året? (Dvs när det inte är snö)

Inför sommaren har vi försökt träna ner hundarna, korta turer och mer sällan, för dem är verkligen i sin toppform när säsongen plötsligt slutar.

Det blir många skogspromenader, och vi försöker lägga fokus på lydnad under sommaren vilket tröttar ut dem på helt annat sätt. Men dem har alla mycket att kvar att lära sig där, vi brukar säga att vi ser ut som byns cirkus när vi är ute och går med alla.

Men när temperaturen tillåter så cyklar vi en del. Till hösten kommer vi även träna med fyrhjuling under barmarkssäsongen, så det ska bli kul att utforska alla skogsvägar här omkring mer.

Bästa/finaste/mest minnesvärda turen du gjort hittills??

Det finns många! Men vårvintern när det är skare på fjällen så man inte längre behöver hålla sig till skoterlederna för det bär överallt, då pratar vi riktigt frihetskänsla. Vi var på en tre dagars tur med start från Tossåsen då vi kunde köra helt fritt, ta sig in mellan några fjäll och bara vara tillsammans med hundarna och några renar som kollade på avstånd. Inga kryss, inga leder, inga spår, ingen annan.

Men det är också något väldigt speciellt att ge sig ut i dåligt väder, att ha den relation att jag både vågar och vet att jag kan lita på mina hundar. Även när jag inte ser kryssen och vinden täcker över våra spår på sekunder, så vet jag att Lákho har full koll på vart vi är och han hittar utan problem. Dem dagarna känns det som det bara är vi ute.  

Även när jag inte ser kryssen och vinden täcker över våra spår på sekunder, så vet jag att Lákho har full koll på vart vi är och han hittar utan problem. Dem dagarna känns det som det bara är vi ute.  

Har du nåt särskilt favoritställe häromkring?

Det finns så mycket att upptäcka att vi är försöker oftast hitta nya ställen, men dit vi nog har återvänt flest gånger, både till fots och med skidor, som dagstur och med tält, det är Hundshögen. Blir alltid lika tagen över hur vackert det är när man kommer dit.

Hur ter sig Myrviken för hundspann förresten?

Skoterlederna runt Myrviken är fenomenala för hundspann, ofta väl uppkörda och finns många att välja på. Ganska breda leder och man behöver inte möta allt för mycket folk – vilket är bra för oss då vi fortfarande tränar på att passera andra.

Vad är tjusningen för dig med att köra? Vad betyder det för dig?

Den mest otrolig känslan, det är ändå tystnaden. Från att man förvånas varenda gång hur 4 hundar kan föra ett sånt oliv i starten till att allt plötsligt blir tyst runt en, bara hundarnas andetag, ljuden av medarna över snön, knastrande i skogen.

Det är en frihet som är svår att förklara, att vara ett med hundarna. Att dem litar på mig, följer mina kommandon och att jag litar på dem, för det är ofta dem har bättre koll än jag, på leden, på vart snön bär, på hur långt de orkar.

Det är en frihet som är svår att förklara, att vara ett med hundarna. Att dem litar på mig, följer mina kommandon och att jag litar på dem, för det är ofta dem har bättre koll än jag, på leden, på vart snön bär, på hur långt de orkar.

Finns det möjligtvis några planer på att utöka från hobby till att dessutom anordna turer?

Det vore verkligen roligt att kunna få en del inkomst från det för att kunna ha tiden att köra ännu mer, men det är en bit kvar innan vi har ett team som skulle klara av det.

Fast ska man lyssna på de erfarna hundförarna så när man väl har börjat med slädhundar brukar flocken växa fort, och vi ska faktiskt hämta ytterligare två tjejer till flocken i sommar. Så vem vet, en dag kanske!


Tack för att vi fick hänga på och att du så generöst delade med dig.
Lycka till framöver med även de nya fyrfota familjemedlemmarna!

/Linn Aldberg

Similar Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *